Samtidigt som den unga generationen förväntas avstå från att förverkliga sina drömmar och ta ett steg tillbaka för att minska smittspridningen, riskerar vi att inom kort stå inför en störtvåg av ungdomsdepressioner. Precis som vi satsar för att hålla ekonomin flytande, borde vi göra detsamma med den psykiska hälsan.
De första åren som vuxen är en formativ period i livet. Att då se sina föräldrar permitteras, förlora jobbet eller bli sjukskrivna och familjens ekonomi balansera på en skör tråd kan vara ångestframkallande i sig. Men att samtidigt se sina egna drömmar gå i kras, utbildningar ställas in och möjligheten att få ett första jobb och flytta hemifrån skjutas upp till en avlägsen framtid? Eller till och med förlora sitt första jobb och tvingas flytta hem till sina föräldrar? För att inte tala om de som socialt isoleras i dysfunktionella familjer.
