#mega-ad-wrapper { display: none; }
Hårdare statlig styrning framhålls som en lösning för att vrida skolsystemet rätt. Den fråga som aldrig tycks ställas är om resultatstyrningen i sig kan vara problemet, skriver debattörer från Idéburna skolors riksförbund.
Tilltron till staten verkar växa. I alla fall när det gäller skolan. Det är nu 30 år sedan kritiken mot den statliga centralbyråkratins stelbenthet och likriktning bidrog till att skolsystemet decentraliserades och kommunerna fick ansvar för skolorna – dock fortfarande med nationella läroplaner. I dag är alla överens om den svenska skolans förfall med ökande segregering och bristande likvärdighet under de senaste 30 åren.
Det kan därför för den oinvigde te sig fullt naturligt att staten återtar kontrollen av skolsystemet och ser till att ”leveransen” från skolorna motsvarar beställningen. Men det är inte så enkelt. Under de 30 åren har den statliga kontrollen och styrningen av skolan successivt ökat. De statliga myndigheterna hade i början av 1990-talet cirka 350 personer anställda. I dag är det närmare 2 500! Redan i dag är det en hårt uppskruvad detaljkontroll och uppföljningsiver som kväver mångfalden i svensk skola. I förlängningen leder denna utveckling till att likvärdighet blir detsamma som likformighet.
