#mega-ad-wrapper { display: none; }
Hur får vi bukt med rasism och vem står i vägen för att det ska uppnås? Frågorna ställs i två amerikanska böcker som nu ges ut på svenska. Jenny Aschenbrenner läser ”Vit skörhet” och ”Så blir du en antirasist” och påminns om hur kränkt hon en gång blev av deras budskap.
Robin DiAngelo är forskare vid University of Washington i Seattle, utbildare och föreläsare. Hon menar att icke-vita inte kan vara rasister, eftersom de inte har tillräcklig makt över vita för att omvandla sina rasfördomar till rasistisk politik.
Ibram X Kendi är professor i historia vid Boston University. Han pekar på att svarta kan vara rasister i både tanke och handling, också mot svarta.
Alla är rasister. Jag minns (skamfullt) hur jag reagerade första gången någon framförde den ståndpunkten – med indignation. ”Hur kan man säga så? Och jag som ju har… och vad vet du om mig… och hur blir det om vi håller på och skuldbelägger alla människor och…” En kränkt inre monolog. Just exakt så som amerikanska Robin Diangelo beskriver vit skörhet i sin bok med samma titel. Diangelo, forskare och utbildare, är själv vit och hon använder sig av sin egen ursprungsposition, på en piedestal av (för henne) osynliga vithetsprivilegier för att utforska det fenomen som hon menar är det allra största hotet mot en verklig kamp mot rasismen.
Jag minns hur det kändes, men förstår inte känslan. Mycket av det som då kändes hotfullt: idén om att vi alla socialiserats in i ett rasistiskt system, ett samhälle som gör skillnad, där utseende, härkomst och kulturell grupptillhörighet betyder vitt skilda förutsättningar för exakt allt: arbete och utbildning, inkomst och hälsa, säkerhet och livskvalitet – i slutändan för liv och död, framstår nu som helt självklart. Ja, vi lever i en rasistisk värld och ja, vi bidrar alla till att upprätthålla den. Somliga mer än andra, vita mer än icke-vita.
