logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Så hanterar jag solastalgi och min förlamande skräck

Alvaret på Öland.
Alvaret på Öland. Foto: Mikael Gustafsson/TT

Med klimatförändringarna blir det allt mer uppenbart att jorden vi lever på är en ändlig resurs. De dystra känslor detta skapar hos oss kräver nya ord – som ibland kan skänka någon sorts tröst.

Solastalgi. Ordet känns, som alla nybildningar, lite klumpigt. Men det är lika bra att vänja sig, eftersom det syftar på en åkomma som lär prägla människans framtid. Det är en sammanslagning av latinets ”solus”, som i övergiven, och nostalgi. Begreppet myntades 2005 av filosofen Glenn Albrecht för att beskriva den sorg som drabbar människor när deras hemmiljöer förstörs av klimatförändringarna.

För mig slog solastalgin till med full kraft efter mina år utomlands. Jag återvände till mitt barndoms Öland förra sommaren, och även om jag hade hört om torkan hade inget kunnat förbereda mig på det söndersvedda Alvaret, de döda enarnas rostrött förvridna former, kranvattnet – ett kranvatten som jag hade saknat över två kontinenter, nu brunt och illaluktande när det väl hostade sig ut ur blandaren. Sedan har det fortsatt. Svärföräldrarnas nyinköpta klimatanläggning, skogsbrandsfaran, de tropiska julinätternas klibbiga lakan, överallt på allas läppar samma viskning: ”Det här är inte normalt.”

Themes
ICO