logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo logo
star Bookmark: Tag Tag Tag Tag Tag
Sweden

Kärleken förändrar allt för Frankenstein-doktorn

Jeanette Winterson växte upp i ett strängt frireligiöst hem. I ”Frankissstein” skriver hon om AI och flytande könsgränser.
Jeanette Winterson växte upp i ett strängt frireligiöst hem. I ”Frankissstein” skriver hon om AI och flytande könsgränser. Foto: Anna Gordon

Läkaren och transpersonen Ry Shelley förser olovligen sin kollega och älskare Victor Stein med kroppsdelar till dennes underjordiska AI-experimentverkstad. Tvåhundra år efter Mary Shelleys monsterklassiker har Jeanette Winterson skrivit en mycket modern ”Frankenstein”-saga.

Ledmotivet i Jeanette Wintersons kortroman ”Tyngd” (2005) ekar genom boken och lyder: ”Jag vill berätta historien om igen.” Det gör också Winterson med denna sin omskrivning av myten om Atlas och Herakles, där titanen Atlas till sist beslutar sig för att sätta ner den värld han bär på sina axlar. Och det gör Winterson – berättar historien om igen – genom hela sitt författarskap. 
Romanerna har alltsedan det tidiga författarskapet gång på gång återvänt till skeenden, människor och berättelser ur historien, som i ”Konst och lögner” (1994), där läsaren får möta Sapfo, Händel och Picasso. Men Jeanette Winterson återvänder också till litteraturhistorien, med till exempel ”Tidsklyftan” (2015) – en omskrivning av Shakespeares ”En vintersaga”. På senare år har den brittiska författaren, som alltid obekymrat korsar gränser i tid och rum i sina verk, också blickat framåt; den inte helt lyckade flörten med sci-fi, ”Stengudarna” (2007) hör dit, liksom hennes fantasyberättelser för den yngre publiken.

I sin senaste roman ”Frankissstein”, nu i svensk, lyhörd översättning av Lena Fries-Gedin, syr Winterson med flinka fingrar ihop alla trådarna. Boken sträcker sig tvåhundra år bakåt, till tiden då Mary Shelley påbörjade sitt odödliga mästerverk ”Frankenstein” från 1818, men den utspelar sig också i en absolut samtid med kursen tydligt styrd mot framtiden. 
Tvåhundra år efter att Mary Shelley vistades i ett fuktigt slott i de schweiziska alperna tillsammans med maken och poeten Percy Shelley, poeten Lord Byron och deras gäng – den plats och de samtal som inspirerade till monsterklassikern – förser läkaren och transpersonen Ry Shelley sin kollega och älskare Victor Stein med kroppsdelar till dennes underjordiska AI-experimentverkstad i Manchester. Insprängt mellan dessa avsnitt återfinns också berättelsen från mentalsjukhuset Bedlam i London, där en man är intagen övertygad om att han är både doktorn och monstret i Mary Shelleys roman.
Den är inte precis subtil, analogin mellan Victor Frankenstein och Victor Stein och deras experiment med att skapa och upprätthålla liv, men det är inte heller därför man läser Jeanette Winterson. Det gör man för att hon berättar historien om igen och för att hon gör den ny för oss. Samtidigt prövar hon också konstant nya vägar, och idéer, i sitt författarskap. 
Författaren som i ”Passionen” (1987) skrev att ”mystikerna och kyrkans män talar om att förkasta kroppen och dess lustar och inte längre vara en köttets slav. De säger inget om att det är genom köttet vi blir fria”, och som genom sitt författarskap konsekvent framhållit kroppens erfarenheter, ger sig i ”Frankissstein” i kast med att utforska tanken på vad ett liv utan kropp skulle kunna vara. Transhumanismen är på tapeten, minst sagt, i vår tid och Victor Steins experiment får mig att associera till såväl svenske Sam Ghazis roman ”Teonauterna” från förra året som den framtidsnära HBO-dystopin ”Years and years”. Även om Ry Shelley – den enda i romanen som faktiskt förändrat den kropp hen föddes med – får representera ett slags motståndets röst, är det ändå imponerande hur Wintersons författarskap alltjämt går i takt med tiden – samtidigt som hon behåller ett ankare i det förflutna.
Ändå är såväl örat mot det typiskt samtida som förtrogenheten med flydda tider alltid på något vis underordnade mer eviga värden i Jeanette Wintersons romaner, och det främsta bland dessa är och förblir kärleken. ”Frankissstein” bär undertiteln ”En kärlekshistoria” – den passar lika bra på vilken annan som helst av hennes böcker – och kärleken är en stark drivkraft här. Den finns hos Mary och Percy Shelley, en kärlek som nöts ner av Marys sorg över deras döda barn, och den finns inte minst hos Ry, vars förälskelse i dr Stein driver honom att kliva över yrkesetiska och personliga gränser.

Themes
ICO