#mega-ad-wrapper { display: none; }
Att det är problematiskt att stora delar av kommunernas finansiering kommer från statsbidrag som kan variera med miljardbelopp från år till år borde vi kunna enas över partigränserna om. Det skriver Nicholas Nikander (L) i en slutreplik.
Låt mig inleda med att bemöta påståendet om att den skattesänkning på 27 miljoner kronor som vi i Huddinges styrande koalition lagt fram är ett tecken på idétorka. Det är ett modigt uttalande, inte minst från Jonsson vars egna socialdemokratiska budgetförslag innehöll en skattesats som, översatt till Huddinges budgetomslutning, skulle ha inneburit en skattesänkning på hela 478 (!) miljoner kronor. Det krävs en rejäl dos självförtroende för att i en av Sveriges största tidningar kritisera det faktum att invånarna i en grannkommun ”bara” tvingas betala 451 miljoner mer i skatt än invånarna i den kommun där man själv har inflytande.
Huddinges skattesats är egentligen ett sidospår i sammanhanget. När det gäller det huvudsakliga innehållet i min debattartikel, det vill säga problemet med riktade och tillfälliga statsbidrag, tycks Helge Vikmång och Jonsson helt ha missförstått budskapet. De påstår att jag beklagar mig över statsbidrag trots att jag uttryckligen skriver att ”vi kommuner älskar permanenta generella statsbidrag”. Att de sedan ägnar resten av artikeln åt att resonera kring välfärdsbehov utan att överhuvudtaget beröra min kritik mot tillfälliga och riktade statsbidrag som finansieringsmodell är beklagligt.
