This article was added by the user Anna. TheWorldNews is not responsible for the content of the platform.

Hon skildrar kampen för liv i ett trasigt Zimbabwe

Tsitsi Dangarembga, född 1959, är författare, filmskapare och människorättsaktivist. ”En kropp att sörja” nominerades 2020 till Bookerpriset.
Tsitsi Dangarembga, född 1959, är författare, filmskapare och människorättsaktivist. ”En kropp att sörja” nominerades 2020 till Bookerpriset. Foto: Cynthia R. Matonhodze/ TT

Den sista delen av Tsitsi Dangarembgas trilogi om Tambudzai utspelar sig i Zimbabwe åren efter självständigheten. Det är en kärv läsupplevelse som når längre än många andra verk, skriver Per Klingberg.

Bokförlaget Tranan
Foto: Bokförlaget Tranan

”Det finns alltid kvar något att älska.” Tsitsi Dangarembgas roman ”En kropp att sörja” inleds med ett citat ur den amerikanska dramatikern Lorraine Hansberrys pjäs ”A raisin in the sun” (1959). När Dangarembga efter mer än trettio år avslutar sin romantrilogi om Tambudzai, inledd med den klassikerförklarade debutromanen ”Rotlös” (1988, på svenska 1990), så är det som att hon har föresatt sig att skriva en roman som pressar trovärdigheten i det där inledande Hansberry-citatet till det yttersta. ”En kropp att sörja” är nämligen inte bara en roman om någon som har blivit fråntagen sin värdighet – det är också en berättelse om någon som har börjat få anmärkningsvärt lätt att ta ifrån andra deras värdighet.

I ”Rotlös” var Tambudzai ännu en ung flicka som sålde majskolvar för att finansiera sin egen skolgång i sextiotalets Rhodesia, i uppföljande ”The Book of Not” (2006, ej översatt till svenska) följde läsaren hennes väg från ansedd skola till ett jobb på reklambyrå – och mot insikten att individuella prestationer inte sätter rasistiska strukturer ur spel.