#mega-ad-wrapper { display: none; }
När en pandemi betydligt svårare än coronasmittan sveper över världen förändras förutsättningarna för vårt liv på djupet. Jesper Olsson har läst en mångbottnad dystopi, som är mer intresserad av relationen mellan de överlevande än själva katastrofen.
Det brukar sägas att framtidsskildringar mindre handlar om det kommande än om nuet, att de snarast dramatiserar människans oförmåga att föreställa sig vad som väntar. Vad som kan te sig som resor i det okända stakar tvärtom ut rådande gränser.
Det är en bestickande tes. Utan tvekan finns också något besvärjande och närmast formelaktigt hos genren. I en period då dystopier och post-apokalyptiska berättelser står som spön i backen synliggörs detta med visst eftertryck. Det är lätt att känna igen den leda inför klichéerna som Sebastian Lindvall gav uttryck för i sin recension av HBO:s filmatisering av Stephen Kings ”The Stand” (SvD 17/12), om en influensapandemi som utplånar så gott som hela jordens befolkning.
