Linus de Faires andra roman blandar magisk realism med buskis och absurdism. Men under den vildsinta ytan finns en sorg som gör romanen oväntat inkännande, skriver Magnus Persson.
Mustig skröna. Smaka på den beskrivningen. Fram träder till exempel bilder av knasiga figurer och tokroliga situationer, nästan lite som buskis. Eller, tvärtom, och i en annan ände av den kulturella värdeskalan, episkt flödande gestaltningar där gränserna mellan fiktion och verklighet, lögn och sanning, osäkras. Finkalibrerat som hos Torgny Lindgren, eller extra allt som hos Gabriel Garcia Marquez. I vilket fall så har detta sätt att karakterisera en berättelse fått ett dåligt rykte. Som kritiker bör man undvika det eftersom frasen sägs vara en slapp kliché. Men om nu en text faktiskt är just en mustig skröna?
För det är nämligen precis vad Linus de Faires nya roman ”Soledad Peñas melodram” är. Lika delar buskis och magisk realism. Och en massa annat: från absurdism och metafiktion till solkig diskbänksrealism. De Faires första roman ”Boken om Yousef” kom 2017 och belönades med Katapultpriset för det årets bästa debut. Och vilken debut! Där fick vi krypa under huden på den i Beirut sedan nio år fängslade Yousef, anklagad för mord på Libanons premiärminister. I memoarernas form följde vi berättarens liv från barndomen till det ödesdigra ögonblick som ledde till att han placerades i den isoleringscell där han nedtecknade sin historia. Det var en fullfjädrad och modig debut. Kan en svensk författare verkligen skriva en roman om de blodiga konflikterna i Mellanöstern ur en palestiniers synvinkel?
