I samband med covid-19 är det många som samtidigt drabbats av ett försvagat luktsinne. I boken ”Smellosophy: What the nose tells the mind” påminner filosofen Ann-Sophie Barwich om hur viktig en fungerande näsa är för våra liv.
Ett av de mest karakteristiska symtomen på covid-19 tycks vara att den som insjuknar tappar lukt- och smaksinnet, ibland för en lång tid framöver. Det är primärt doftförmågan som drabbas, men det påverkar också smaken, som i stor utsträckning byggs upp genom att doftpartiklar färdas genom luftströmmar i svalget till näsans slemhinnor när vi äter och dricker. Smaklökarna i munnen reagerar i huvudsak bara på fem olika grundsmaker – sötma, syra, sälta, beska och umami – medan vi kan urskilja miljontals olika dofter med hjälp av vår näsa.
Vi tänker som regel inte på hur viktiga vissa förmågor och erfarenheter är för oss innan vi har berövats dem. Hälsan tiger still. Men när det gäller lukten finns också en lång historia av bagatellisering och nedvärdering, framför allt i relation till synsinnet. De andra djuren sniffar sig fram med nosen mot marken bundna av sina instinkter; människan har ensam rest sig upp och skådar ut över världen med hjälp av tanken. Så tycks nästan alla stora filosofer genom historien ha föreställt sig saken. Kant menade att antalet obehagliga dofter vida överstiger de behagliga, vilket förvisso stämmer. Darwin hävdade att människor inte har någon större användning av lukten, vilket inte stämmer alls. Och Freud lyckades utforma hela sin driftsteori utan att ta hänsyn till dofter, vilket såhär i efterhand framstår som en milt sagt blind fläck.
