#mega-ad-wrapper { display: none; }
I snart 70 år har han gett tv-tittare naturupplevelser. Nu är han tillbaka med en tv-serie och en bok – men den här gången med ett bistrare budskap. Therese Eriksson läser ett skakande vittnesmål om hur illa däran vår planet är.
David Attenborough.
I Pripjat, Ukraina, strax intill Tjernobyl, har träden och slingerväxterna tagit sig in mellan husen och in i de övergivna byggnaderna. Växtligheten spirar bokstavligen upp ur asfalten i denna gamla spökstad, evakuerad efter Tjernobylolyckan. Djur – rävar, hjortar, vildsvin, björnar – strosar här, på platsen som människan övergett.
Jag går händelserna lite i förväg nu, för scenerna från det återförvildade Pripjat utgör slutpunkt för såväl David Attenboroughs film ”Ett liv på vår planet” och för boken med samma namn. Båda börjar förvisso också på samma plats, men då blott skildrad som en öde stad i ruiner efter katastrofen. När grönskan och de strövande djuren gör entré i slutet är det för att Attenborough med Pripjat vill göra en av sina mest centrala poänger: när människan förstör sin planet är det i slutändan endast för just sig själv hon förstör. Det vilda återkommer alltid. Det är hoppfullt. För alla utom oss.
