#mega-ad-wrapper { display: none; }
Kan en bekantskap med Venus/Afrodite hjälpa oss att hantera passionens ibland mörka eller till och med våldsamma sidor? Det tror historikern Bettany Hughes, som med sin nya bok vill återupptäcka gudinnans inspirerande kraft.
”Venus från Esquilinen”, ”Den knidiska Afrodite” och ”Den mediceiska Venus”.
”Afrodite kallipygos” och ”Venus från Milo”.
Foto: TT”Venus och Mars” av Sandro Botticelli, cirka 1485.
Foto: TTDet går inte att besöka ett konstmuseum med äldre föremål utan att mötas av den antika världens gestalter i form av skulpturer och målningar. Forna tiders gudar har i dag gjort museer över hela världen till sina nya tempel, och inte minst gäller detta den grekiska fruktbarhets- och kärleksgudinnan Afrodite, eller Venus som hon heter i den romerska mytologin. I bildkonsten är hon troligtvis – efter jungfru Maria, Eva och Maria Magdalena, men mer än exempelvis Batseba eller Susanna – den mest avbildade kvinnogestalten över huvud taget, och eftersom Afrodite/Venus vanligtvis uppträder utan kläder är hon också den mest välbekanta nakna kvinnan i den västerländska kulturen.
Bettany Hughes, som tidigare har skrivit om bland annat den sköna Helena och Sokrates, och gjort tv-dokumentärer om antikens historia (även visade i svensk tv), berättar i sin nya bok, med den något otympliga och bakvända titeln ”Venus & Aphrodite: History of a goddess” (Weidenfeld and Nicolson), om Afrodites roll i religionen och konsten under mer än 4 000 år.